Att stjäla en Rembrandt. Kapitel 1.

Kap.1. Vinterkväll i Gullbergsvass.

 

 

              ”Jag är tecknare och målare. Ganska skicklig tror jag själv. Jag är ensam i livet. Just nu är jag på rymmen. Och får man tag i mig nu, ja då är det roliga slut!” Så tänkte han, den gamle i den långa, slitna, bruna skinnrocken som skyndade fram längs den mörka kajen vid Gullbergsvass.

              Det föreföll honom emellertid ändå inte särskilt svårt att, i den kalla februarinatten, på måndagen den sjätte, genom en delvis ända till däcket uppsågad öppning i relingen, ta sig ombord på den gamla gistna fiskeslupen som låg förtöjd där. Mannen var, trots sin ålder, ännu vital och stark. Han var ganska kort, men på hans rörelser syntes att han inte alls ägnat sitt liv åt kroppsarbete eller träning, men snarare haft någon form av stillasittande arbete. Ansiktet var runt, livligt, med mörkbruna ögon, av vallontyp, och en fast blick i dem, och i det bleka, tänkande, fint utmejslade ansiktets mitt fanns också en liten rödflammig uppnäsa. Håret under och bredvid luvan var dels svart, dels grått, och det verkade rufsigt och tovigt. Han var alltså lite ovårdad. Med en rostig järnten, som han just funnit i det halvfrusna fjolårsgräset vid kajkanten, och som han syntes bära nästan som ett slags vapen, bräckte han, nu väl ombord på skutan, störd i rörelserna av sin stela skinnrock, upp den lilla dörren som i ett däcksskjul via ett brant gatt, försett med en lejdare, från däck ledde ner i kajutan.

          Allt var tyst därnere i hamnen i natten och allt var mörkt och stilla. Svaga ljud från staden, trafikljud, kluckandet av vågskvalp kring själva båten, ljud från ett stag som slamrade metalliskt mot en mast, samt det från mannens andhämtning vid arbetet med att sig in i båtens inre, det var allt som hördes. Det luktade lite olja och tågvirke. Om han lyfte på huvudet och vände sig lite till vänster, kunde han ovanför sig se en upplyst bit av den gamla grönmålade Göta Älvbron. På denna bro, som var stöttad på ett nästan oändligt omständligt sätt av tusende stag och buren av horder av runda grönmålade pelare, skramlade en blå spårvagn av italienskt märke fram. Vinterhimlen ovan var mulen, svagt upplyst av stadens alla ljus, och den stötte något i rödlila. Enstaka moln cirkulerade däruppe, högt. Inga fåglar var vakna så här dags. Klockan var kring tolv på natten. Några stjärnor var det längesen man från denna plats i Göteborg kunde se, på grund av stadens alla ljus. Så skimrade istället himlen av återskenet från skyn av dessa i en obestämd gråblå färg.

 

          Han visste inte om alla båtarna, som bitvis låg i dubbla led här vid Gullbergsvass i hamnen, verkligen flöt, eller om vissa av dem rent av stod på bottnen. Den här fiskebåten, en plattgattad plimsollare, kändes visserligen som om den flöt, men säker kunde man inte vara. Det föreföll nu mannen i rocken dock som viktigt att veta, om det fartyg han mödosamt klivit ombord på, flöt eller inte. I aktern på den båt, som han med så mycket möda stelbent embarkerat, en mycket gammal fiskebåt med en smal plåtskorsten, reste sig en skorsten som såg ut som ett stuprör, och bakpå aktern satt en stor och prydlig, snirklad skylt, som stolt förkunnande: GG Sagoland. Under detta med lite mindre stil stod: Göteborg. Den där förstavelsen, GG, betyder att hemorten för denna fiskebåt är Göteborg. Nu stod han äntligen på däck på fartyget, som inalles väl inte var längre än tjugo meter från bogfender till akterljus.

        Just stoltheten var utmärkande för alla skepp som låg här, inte bra för GG Sagoland. Detta slog nu mannen som en tanke. Ty han hade lugnat ner sig så pass vid det här laget. Att komma ombord på en båt kan ju i viss mån likna att nå en safe haven. I vissa lägen. Vad stolthet är vet ingen. Man använder ibland ordet stolt just för att markera något okänt som man inte skall peta på, då det har med värdighet och respekt och sådant att göra. Men stolthet är alltså något mystiskt som har med egot att göra.

        Andra båtar tycktes honom i betydligt bättre skick än denna. Därför gick han inte ombord på dem. Ju sämre dess bättre! I detta läge! Så tänkte han, också. Det fanns utrangerade grå torpedbåtar från Försvaret, en del av dessa ombyggda, och troligen fullt fingerande; gamla satta bogserbåtar av mindre modell, små västkusttrålare, pyttesmå Vänerlastfartyg och annat, likt pråmar, och båtpråmhybrider med nästan helt fyrkantiga överbyggnader i plywood, och annat som inte var ens så pass beskrivbart eller kategoriserbart. Man hade för ett antal år sen dragit in elektricitet i hamnen, och till vissa fartyg, ty ett av dem, i yttre raden – de låg här och var i dubbla rader - var upplyst i flera fönster och ledningarna hängde, gamla och livsfarligt slitna kors och tvärs över relingar, bommar och stag. Det tycktes honom, i hans ideliga spekulation över det han såg, vara så att den lilla privata hamnföreningen här hade något slags avtal med Göteborgs Hamn om att få hålla till här, under förutsättningen att man forslad bort de fartyg som sjunkit eller hotade falla sönder. Eller de som var alltför fula. Eller så förhöll det sig inte alls så. Antingen, tänkte han medan han stödde sig mot ett litet däckshus med papptak och sökte stabilisera balansen genom att ställa sig tvärs i fartyget på det av fukt och röta såphala mörka däcket. Han var ovan vid att vara på en båt. Froströken stod nu ur mun på honom. Det var februari, och en kall februari. ALLT HAN VILLE JUST NU VAR ATT FÅ SOVA!

 

          När han drog och bräckte vid låset i kajutdörren på den lilla enmastade slupen lossnade dörren, som var försedd med en rund ventil i mitten, på vilken man kunde snurra för att reglera luftintaget, kort sagt en ventilator, med ens från sina fästen vid gångjärnen, och han insåg med ens, att han kunde ha bräckt där hellre. Men som det nu var, så var alltså praktiskt taget hela den gistna dörren borta. Nu fick han dessutom ont i ena axeln och han förmodade att det var arbetet i kombination med kylan som orsakat en bristning eller sträckning. Han var ju sextiosju år. Sextioåtta om en månad. Han hade gemensam födelsedag, den fjortonde, med Einstein. Som ju också varit fisk. Den fjortonde mars var dagen då våren brukade anlända till denna plats på jorden. Till Göteborg. Ty så var det: det fanns ännu just sådant som platser på jorden, trots att internet nu tagit över nästan allt i människors medvetanden. Gubben var inte emot internet, men han var ganska så jordbunden. Göteborg var en sådan plats. Här bodde han sen evärdliga tider, och trivdes. Utom nu alltså.

        Han lade nu dörren försiktigt vid sidan av lejdarnedgången med de branta trappstegen, nergången som var täckt av en halvbågsformad takruff. Han ville inte åstadkomma onödiga ljud. Man visste inte om det fanns folk i närheten, och han var ju nu på flykt. Han ville inte ha någon uppmärksamhet alls. Nerifrån kajutan luktade det nu genom den nyss frilagda öppningen aningen fuktigt och instängt, men inte alls av mögel. Båten hade förmodligen varit fullt bebodd bara för någon månad sen eller något ditåt, tänkte han, när han nu genom att klättra ner ett antal fotsteg, hållande sig i ett litet räcke, kommit ner i dess innanmäte. I två britsar, som skymtade i halvdunklet, låg både ganska rena lakan och täcken, fullt bäddat.

 

        Mannen i rocken tog upp sin mobil ur höger ficka på den stora skinnrocken och aktiverade ficklampsljuset på den. På ett litet vingligt bord stod en otänd bordslampa med en sladd som försvann ner från bordsytan på ena sidan. Några tidningar, reklam och pappersskräp låg på durken och det låg tummade, fläckiga böcker med omslag i alla färger av Hemingway, Leif G. W. Person, E.M. Forster och Jan Guillou på ett avflagat litet köksbord mitt i det lilla rummet, som antagligen skulle kunna kallas kajuta. Några tomburkar från öl och mat stod där också, och några kaffekoppar. En liten samling trasiga mobiltelefoner i olika färger och modeller låg där också, samt diverse mobilskal, mikrofonsladdar och laddare.

      Kajutan, som förmodligen var ett ombyggt lastrum, var väl c:a fem gånger fem meter, och innehöll förutom det rangliga bordet, stolar och skräp en mängd andra ting, dels sådant som man ser ombord på båtar, dels sånt som man ser i förråd över hela världen. Där fanns fotogendunkar, en stor extra tändkulemotor till skeppet han befann sig på, en gammal bilmotor, en större varuvåg, gamla kläder, gamla danska och norska tidningar, en urgammal porrtidning, plastsäckar, verktyg, spikar, muttrar, diverse järnbitar av okänt ursprung och syfte samt massor av tomma petflaskor. Vissa partier av durken var lätt beströdda med råttlort, och allt luktade gammalt och instängt och fuktigt. Ovanför den bleke inkräktaren med sin lysande mobillykta, uppe i det grönbleka taket, fanns en släckt lampa i galler, samt ett skylight, fyra avlånga rutor i en liten spetsfog uppåt, där man kunde skymta den lila skyn genom diverse fågelskit, spindelnät och damm.

        Mannen hette Hallberg. Amschel Hallberg. Av konstnärssläkt. Hans farfar var den berömde Hallberg. Den store Hallberg. Han själv såg nu här i kajutan trött, men rätt nöjd ut. Allt han ville var just nu att få sova. Som sagt. Och vara ifred. De, som jagar, är sällan långt borta, tänkte han. Troligen unga målmedvetna män. Typ Stureplanslejon. Lite Snabba cash. Han hade tidigare under kvällen stängt av GPSen på mobilen. Och han använde den inte att ringa med. Inte för tillfället. Inte ens kompanjonen, eller rättare sagt före detta kompanjonen, Axelsson ville han nu ha någon kontakt med.

        Om man ändå för ett slag kunde försvinna! Om han kunde ta en rymdfärja! tänkte han. Det sätter så att säga det spirituella ramverket för denna historia, ramverket, och ribban, dessa vilda önskningar.

        Ty vad är människan, om inte en vild önskan! Får dom tag i mig, så får dom, tänkte han nu realistiskt och konkret och värmde händerna i de stora rockfickorna. Med ludd och gamla kvitton från Willys i. Inte mycket att göra åt! Någon gång skall ju allt ta slut!

      Mer ville han inte tänka nu på varför han befann sig här på flykt.

        Han var emellertid en djävel på att rita. tänkte han istället plötsligt, efter det han lagt mobilen på det lilla bordet och satt sig lätt, ytterst på en vinglig stol. Som om det skulle förändra hela situationen. Hela livet hade han ritat. Det, att vara besatt av tingens konturer är ett öde, och det är troligen alltihop konsekvensen av en medfödd brist i perceptionen. Alltnog, tänkte han, där han satt och vaggade, plirade och så tog upp och lyste med mobilen runt sig.

 - Jag älskar Rembrandt, och min syn på konst är i korta drag just den, att … jag älskar Rembrandt! sa han nu, och det var inte så konstigt att han nämnde Rembrandt, eftersom orsaken till att han var jagad, det berodde mycket på Rembrandt, utan att man kunde säga att det var Rembrandts fel.

        Det är viktigt, i alla lägen, att precis som Rembrandt inte förlora sin själ, tänkte Hallberg. Eller sin förmåga att rita. Det är – detta ritande, eller tecknande - som ett sätt att kravla sig fram i verkligheten. Detta kritsande på papper, allt detta, ritandet och formandet av vilken dröm det nu än är. Ner på papperet.

          Att teckna är livet!

          Med Rembrandt är det för övrigt så, tänkte han, medan han lyfte en trasig plåtkanna från kajutans bord, att det inte är en enda linje det handlar om. Inte en enda bestämd, typisk. ”Rembrandt var i så måtto så enastående elastisk i sin konstnärs-personlighet”, citerade han gamla, egna tankar, från ett långt liv med spekulation kring linjer och färger, ”att han rörde sig med sin linje i ett spann mellan att vara helt strikt kraftfull, å ena sidan, och att vara skissartat översiktlig, lös och känsligt sökande, å den andra.”

        Och det allra mesta, som Rembrandt har ritat och målat, är i själva verket just resultatet av, och förkroppsligandet, av en vandring mellan dessa två ytterligheter. Det är denna lustfyllda vandring mellan energi- och perceptions- och reflexionsnivåer, som gör Rembrandt så behaglig, och gör honom till en så varm och mänsklig artist, till en så vänlig själ. Nivåerna skiktas, och spelar således mot varandra. Det är alltså heller inte fel att betrakta Rembrandt som en artist, som, genom sina olika sätt att angripa verkligheten, så att säga ironiskt, alltid belyste det ena sättet med det andra, och som en konstnär som, genom denna leende, och godmodigt åt det mänskligt gudomliga sneglande, ambivalens, tog sig för att ge oss en dubbelbeskrivning av både sin egen värld och sin egen person, i ett helt, och av vårt egen allmänneliga likaså. Som om han därmed, på ett oemotsägligt sätt, förklarade, att allting egentligen var ganska gott, och nödvändigt, mitt i sin tillfällighet. Ofta förklarades detta av denne holländske målare med det måleriska förevisandet en hemtrevlig detalj eller flera som delar av verk, genom ett ömsint återgivande av något likt denna gamla plåtkanna som nu Hallberg själv hade i handen och nu vände och vred på, medan han spekulerade. Vanligen är det bara vilsamt för det mänskliga ögat och intellektet att betrakta verk som har ett överflöd av energi inom sig, och främst talar genom just det, och i sin av energi överflödande linje, tänkte han. Man kan säga, att överflödets väg är EN väg. Men Rembrandt gjorde det geniala, varför det vet ingen, idet att han då och då, och ganska ofta, backade ifrån att lägga ut hela sin energi för att i stället ibland, ja ganska ofta till och med, ge prov på en meditativ, melankolisk linje, där växlingen i intensitet, och det dialektiska spelet mellan nivåer av anspänning var det centrala. Det var i själva verket ett suveränt grepp. Bland annat för att det vittnade om en så erfaren syn på sanning och på kommunikation. Funktionellt var det genialiskt, då det inbjöd åskådaren till en resa i linjens värld, där inte alla linjer var så påstridiga och förkunnade det absoluta, men där somliga var bara ansatser till linjer, och således bad åskådaren att fullfölja arbetet med att se, som där bara påbörjats av målaren. Så skapades en gemenskap. Det gav också prov på en insikt om konsten att leva, överleva och att förlåta, som den relativt fattige Rembrandt lärt sig av sitt eget liv genom sin stora kärleksfulla ande.  Jaja. Nog om det.

 

        Detta lilla sumpiga, västsvenska hamnområde som han nu tyvärr, på grund av omständigheterna, befann sig i och som, åtminstone sedan det gamla Kongahällas tid går under det roliga namnet Gullbergsvass, härbärgerar väl nästan ständigt nuförtiden en c:a femtio fartyg. Hamnen är sorglig, sorglig, sorglig, och man kan inte förstå hur någon människa alls kan finna något hopp i denna del av staden. Om detta, som, och det är ju blott alltför vackert, kallas för ”Drömmarnas kaj”, är en drömmarnas kaj, så är det inte mycket med drömmarna i staden. Man har här med största sannolikhet vid namngivandet använt göteborgsironi. Om man spatserar längs denna strandremsa av älven under dagtid, så kan man emellertid se mycket färgrikt och intressant. Något mycket likt ett konstverk. Om detta är sorgligt, så kan det väl både ses som bitterljuvt, men bitvis även som radikalt.

        I en lång rad, utan minsta avbrott, ligger båt efter båt, många av trä men lika många med tunga järnskrov. Det tycks finnas en, eller måhända flera, föreningar som driver området, och man har en viss ordning här med skjul och renhållning. Kajplatserna hyrs, medlemskap löses in, och det syns som om man, genom Göteborgs hamns och föreningens gemensamma försorg, på något sätt ser till att forsla bort de fartyg som så småningom nästan alla lämnats av en förrymd ägare att sjunka till bottnen här. Alla fartyg, som ligger här, är aningen surrealistiskt målade i bjärta färger, och alltihop i denna trakt av storstaden synes – åtminstone sommartid - som en härlig målning av en modernist som till exempel den härlige Vassilij Kandinsky.

        Så avlöses grönt av orange, rött av illgrönt, blått av ljusbeige, gult av violett, o.s.v. Man målar väl mycket här givetvis för att hålla rost och röta borta. Men alltihop blir också som en gigantisk graffitti onboard. Ofta ser man förresten inte en enda människa här. Troligen fanns det människor här mitt på varma soliga vårdagar och ljuva sommardagar. Men mest är det tomt. Det är så att man kan tro att det är andeväsen, änglar eller spöken som pysslar och värnar skeppen och dekorerar dem. Här spatserar måsarna stelt och spanar, med stickande blickar, på alla inkräktare. Men det är egentligen sällan de är här, måsarna också. De måste söka sig till en hamn där det finns mer liv, och fisk. Bland stenar, sand och sprucken asfalt på kajen skjuter ogräs och tistlar upp. Ekonomin och idén bakom hamnen är alltihop höljt i ett diskret halvdunkel. Vem tjänar pengar på denna hamn? Vad ligger bakom detta att upplåta en remsa strand åt gamla uttjänta små fartyg, varav praktiskt taget inga har någon framtid alls. Att upplåta strand till en hamnförening av luffare och vinddrivna särlingar. Av retronördar. Till några människor med bokstavskombinationer som ibland arbetade på, och ibland sov på sina halvstora gamla skepp, och som på kajen då och då placerade ut en brevlåda på en sned stolpe? En brevlåda, i olika båtfärger, som de kanske ofta lämnade, för att de kanske helt glömt bort att de hade en båt här. Eller var allihop som hade båt här rena gangsters?

 

      Men, hur som helst, det var ändå en kaj. Både reellt och estetiskt. Hela hamnen var dock liksom en exil. En tillfällighet. En sorgsen väntan på det oundvikliga. En plats liksom för blinda och döva drömmare. Skepp som väntade på att somna in. Detta lilla samhälle, denna lilla fristad var långt ifrån all digitalisering. Fast dom hade, av och till, en slags hemsida.

      Det var alls inget likt Kristiania. Inte alls i paritet med det. Ett av skeppen var visserligen helt visst dedikerat till ett tydligt, om än smått desperat, ändamål: Ship to Gaza. Med en allvarlig flagga hängandes blöt. Med denna båt hade man förmodligen både stridit med israeliska kommandosoldater, konkret ombord, sådant fanns det filmklipp på, samt dansat Calle Schevens vals till Dror Feilers tenorsaxofon utanför Gaza i den fjärran Levanten. Båten låg vid denna kaj, med Palestinsk flagg, lite avsides, och så hade nu ändå Sverige erkänt Palestina.

      Men i övrigt, bortsett från just denna båt, vilade det alltså något ömkligt över alltihop här nere. Sådan var denna lilla hamn. Om det nu överhuvudtaget var en hamn. Rätt vad det var, kanske snart nog, kom den väl att jämnas med älvbrinken och bli ett sidoupplag till något containerbolag, eller en lastbilsfirma. Eller bostadsområde. Landets befolkning växer nuförtiden starkt, och städerna mest. Den gamla gistna farkosten, som Hallberg befann sig på, skulle antagligen om några veckor ta in vatten, vända sig på sidan och sen sjunka de få decimetrarna, eller centimetrarna, till älvkantens botten, för att sen bli föremål för kommunens renhållningsverksamhet. Vad blev det då av ägarens drömmar? Vad blev det av skepp, vad blev det av gamla båtar med fotogenkannor och romaner och kaffekoppar och gamla sängkläder och gamla bilmotorer? Vart tog allt sen vägen? Drömmen om Söderhavet? Vart tar döda drömmar vägen? Klockan var nog nu ett på natten. och efter att ha kontrollerat detta i mobilen sneglade han roat på sig själv i en trasig spegel, som hängde lite snett på väggen i kajutan. Eller det som varit kajuta. Han förstod inte. Var inte han själv likaså en trasig spegel? Eller kanske till och med just en stinkande skrothög? Hans fiender ansåg nog att han var pest. Allting kan ses som öppningar till något annat. Jaja, vad folk ansåg om en, det berodde ju alltid på vad de kunde tjäna på att själva anse si och så om ens person. Ofta ansåg man därför vissa saker om en person, ansåg saker, som man egentligen inte tyckte, om ni förstår?

        Så vitt Hallberg, mannen i läderrocken, begrep finns det ju målare som höjts till skyarna bara för att deras verk gått att sälja, och goda poeter, vars verk förkastats, bara för att de som offentliga personer inte alls gått att saluföra. Människor, som är sociala och trevliga, kan sälja hur mycket skräpkonst som helst. Men folk, som går omkring med dolsk eller rädd eller ointelligent uppsyn, kan inte ens få se skymten av ett förlagskontrakt, eller får aldrig en centrimeter vit vägg i en konsthall. Och att sälja enbart på nätet, det är det få som lyckas med. Då måste man sitta i åratal och sälja in och nätverka, och annonsera. Det finns dom, som gör det, men sällan de som går omkring i världen med dolsk eller rädd eller dum uppsyn. Inga människor som saluför sig på nätet kan ju komma att sälja för några större summor. Vad gäller konst, stor konst, så är det mer evenemang och flärd än ren business. Konst ingår alltid i ett större levande, socialt och tidsligt sammanhang. På nätet kan man bli rik genom att sälja tekniska prylar eller droger. Och nättjänster. Inte konst.

            Historien om Gullbergsvass, som man finner den i läsbar form, är varken sann eller falsk, ty den är likt ett famlande efter en dröm. Om denna ”vass” har någon historia, så är den till den absolut största delen historien om de idéer som förknippats med Gullbergsvass, med Drömmarnas kaj och en lite ålderstigen strandremsa i Göta Älv, som endast en gång för mycket länge sedan hade något ekonomiskt värde och som nu hade ett omsättningsvärde, som sammanlagt inte övergick vad en stadsdirektör ensam fick i årslön.

      Någon ”vass” var det numera heller inte alls fråga om. Det var mer än hundra år sedan det var vass här. Det var ett stycke till hälften nersjunken kaj. Man kunde inte kalla det för slum, där han nu stod i en kajuta. Det var ju mer en sophög. Men, det var inte riktigt schysst att säga detta sista. Bitvis var det faktiskt en liten idyll. Allt berodde på vad man jämförde med. Bitvis var det nog rent och fint. Och bitvis fick folk härifrån en och annan båt iväg ut på böljan blå, fick rätsida på nåt, sitt liv och allt, och kunde puttra eller staka iväg härifrån med en liten vimpel i topp och självkänslan räddad.

      Och givetvis, eftersom det här handlar om männsikor, om man ser lite djupare, och inte båtar, så grundas hamnens historia i mänsklig kärlek. Alltihop har sitt ursprung i kärleken till friheten, till havet, till båten och till en egen plats i världen. Och även i kärleken till varann, och kärleken till gemenskapen. Om man nu, som Hallberg nu, har som högsta önskan att få sova, så är väl ändå Drömmarnas kaj rätta stället?

          Om nu någon letar efter en tecknare, en konsthandlare, och det gör dom, så är det ändå inte här! Han hoppades, helt utpumpad av flykten, att andarna och de fåtaliga måsarna skulle vaka över honom. De goda själarna måste ändå hålla honom räkning för det goda han själv väl i alla fall gjort.

            Detta tänkte den gamle nu på när han tog filtar och täcken från sängen i båtens innanmäte och satte sig i en gammal korgstol i hörnet därnere, svepte om sig, och satte sig med skorna uppe på en lådkant, släckte mobilen, och satte sig till rätta för att sova. Han hade nämligen, också det av en slump, hittat en värmefläkt. När han provade vredet, så satte den raskt igång. Värmen i korgstolen under täckena gav honom både lugnet och hoppet åter. Människan är i mycket en fysisk varelse. Han justerade signalen på mobilen till ”mycket låg”. För övrigt väntade han inget alls samtal. ”På ställen där man sover blott en gång”, citerade han halvhögt Karin Boye,” blir sömnen trygg och drömmen full av sång.” Så släckte han mobillyset och det blev kolsvart i kajutan. Gubben föll i den skuldlöses djupa och sälla sömn.

        Värmefläkten var inte bara en välsignelse i hans nuvarande situation. Att han fann denna fullt funktionsduglig tycktes honom i hans snabbt påkomna dåsighet vara ett gott omen. I uttröttat tillstånd utvidgas en människas blodkärl mycket snabbare, när kroppen kommer i kontakt med värme.